Just nu...

Jag har spytt massa skit över Nanna på MSN.
Det är så otäckt. Nyss va jag stabil trodde jag, sedan kom hon hem från krogen.
Ja inte hit givetvis, utan till sitt nya hem. Och jag bara flippar ur. Jag får en hatatack.
Jag reser agg, jag ryter.
Nästa sekund ångrar jag givetvis det hela.
Ska det vara såhär?
Jag känner inte igen mig själv.
Det hugger, och jag blir bara ledsen på mig själv.
Jag kan bara inte slita bilden på mitt livs kärlek i säng med någon annan.

Jag sa här om dagen att vi inte borde ha någon kontakt, och jag ångrade mig lika fort. Men kanske är det medicinen? Panelen, vad tror ni?

Jag blir så fundersam. Ena sekunden säger hon att det kanske blir vi igen. Men vad ska jag tro? Lämnar hon bara alla dörrar öppna? Eller säger hon bara så för att hon tror att jag ska känna mig bättre? Eller tvivlar hon verkligen på att detta är vägen att gå?

En sak är säker, jag vet inte vad jag ska tro...

Cornelis Vreeswijk, eller inte

la valse d'amelie

Sitter och "surfar runt" på Spotify, och fick av en slump upp denna låt. Jag fick då en direkt flashback, sedan jag såg filmen för första gången. Det var nog åtta år sedan och vi var i Potsdam och hälsade på Anke. Vi var hemma i hennes föräldrars hus. Det var ett typiskt litet skaft hus från Östtyskland. Vi satt i deras tv-rum som hade lite för mycket möbler för sin storlek. I rummet innanför bodde Anke och hennes syster. Gästrummet som jag och Nanna bodde i var nog en påbyggnad på huset. Det var kallt på natten, och spårvagnarna hade en station bara några meter från våra huvuden. För att komma till toaletten fick vi tassa genom Ankes sovrum, genom vardagsrummet ut till ett annat sällskapsrum, vidare förbi hallen, och genom köket. Man fick ta det lite kallt innan man gick inte på toa, då det saknades lås.

På vårat besök hade vi den bästa guide vi kunde få. Vi han se Potsdam, och flera av de största sevärdheterna i Berlin. Det var en mysig resa, och jag tänker tillbaka på den med ett litet leende på mina läppar.

Vi skulle varit till Tyskland i somras för att göra ett besök igen, och nu kommer det nog aldrig att bli av. Jag ångrar innerligt att vi inte åkte...
Men samtidigt inser jag att det förmodligen var ett resultat av vårt redan då skakiga förhållande. Vi fick liksom aldrig någonting gjort, och Nanna ville nog egentligen inte ha semester över huvud taget.

Tidigt i våras skissade jag på en längre bilresa. Nanna var inte direkt intresserad av mina planer, och jag bestämde mig för att vi nog inte hade råd.

Sedan kom sommaren som verkade ha samlat regn i flera år. Jag minns att jag sa, "nej nu jäklar blir det sista minuten". Men Nanna kunde inte för hon hade för mycket jobb. Istället kom jag med den briljanta iden att måla huset. Roligt? Nej. Nödvändigt? Ja, men det hade nog klarat sig ett år till. Lämpligt att göra när livet inte är på topp? Nej absolut inte. Vi var idioter båda två.

Man kan inte ändra på det som har varit, man kan bara dra lärdom av den. Jag uppmanar nu min trogna skara dagboksläsare. Vårda era förhållanden. Låt inte vardagen ta för stor del av kakan, även om det lätt blir så.

Kusin vitamin

Idag var jonny & lina här och tittade på huset igen. Jag tror att det skulle vara rätt för dom. Får väll se vad dom säger. Annars blir gula sidorna, och leta mäklare på måndag.

Tack Therese

Jag har varit på Brudberget och hälsat på familjen Jardeborg. Eller Therese i alla fall. Andreas låg och sov, då han skulle upp och jobba tidigt i morgon.
Jag måste få ta tillfället, och höja Therese till skyarna. Hon är en underbar människa, hon är godhet rakt igenom. Om jag hade varit kristen skulle jag nog fundera på om hon var en ängel. Men nu är jag inte kristen, och hon är således ingen ängel.
Jag har nog aldrig träffat en person som kan prata som henne. Hon är klipsk som få, och hjälper en att se saker från en annan vinkel. På ett lättsamt sätt blandar hon allvar med humor, som friskt blandas med småprat om ditten och datten.
Man blir helt enkelt klart bättre till mods efter att ha pratat en stund med henne.

Tack Therese, och jag tänker inte ge tillbaka på annat sätt än att finnas där när du behöver mig. För en riktig vän förväntar sig inget i retur mer än att man finns där, och ställer upp när det behövs. Och jag finns där, det ska du veta, i stort och smått.

Jag kommer snart tillbaka bara så du vet :)

Efter detta besök tänkte jag fortsätta på temat Matthew Salah, med en låt som heter Rays of Happienes. För min mor, som jag vet läser av nyfikenhet så ska jag förklara att det betyder strålar av lycka. Och det är just det som jag tror att jag måste jaga. En liten stråle i taget.

jag mej mitt...

Snacka om att vara ur balans...
Ena sekunden gråter jag. Jag gråter så allt blir suddigt
Andra sekunden skriker jag, jag skriker av ilska.
Men mest gråter jag...
Just nu känns allt totalt hopplöst, jag är liten, jag är ensam.
Jag har saknad, jag tänker tillbaka, jag sörjer.
Ena sekunden vill jag inte finnas kvar mer.
Andra sekunden försöker jag intala mej att livet fortsätter.
Jag har idag avvisat Nanna, det gör ont, SÅ JÄVLA ONT!!!
Men jag klarar det inte. Jag ser hela vårt liv i hennes ögon...
12år sätter sina spår.
Man skulle kunna säga att jag inte har något liv. Mitt liv är hennes liv, hon ÄR mitt liv.

Jag saknar henne, hennes hår, hennes underbara leende. Jag saknar hennes röst, hennes godhet, hennes sällskap.
Jag har inte bara mist den jag älskar mest. Jag har mist en vän, en vän som inte kan mäta sig med någon annan. En vän som känner mej 100%. En vän som känner mej så väl då hon har vuxit upp vid min sida.

Tomhet, sorg, saknad...

Denna text är skriven till tonerna av Matthew Salah
Jag har postat några videor av honom tidigare. Han har några guldkorn att gråta till.

Kommande tiden

Det kommande tiden kommer min blogg inte vara någon uppiggande sådan. Jag tänker använda den för att skriva av mig, och visa vad som händer i mitt just nu trasiga liv.
Jag har en känsla av att det kommer bli många tårar.
Men min blogg är min blogg, och jag postar nu mest för min egen del. Jag vill kunna se tillbaka, och hoppas att jag kan se en förbättring hos mig själv över tiden.
Denna blogg är nu vigd till mig själv, ett av min sätt att försöka hitta tillbaka till livet igen.
Men alla som vill hänga med på min resa är givetvis välkomna.